Stående fågelhundar har använts i fågeljakt sedan 1600-talet, då de först utvecklades i Europa för att hjälpa jägare lokalisera och markera fjädervilt. Dessa hundar söker aktivt i vind och använder sitt fina luktsinne för att hitta fågel som trycker i terrängen. När de får vittring stelnar de i ett karakteristiskt stånd – en frusen position – och väntar på att jägaren ska komma i skottläge.

I Skandinavien används stående fågelhundar främst vid jakt på ripa och skogsfågel i fjäll och skogsmarker. Jaktformen är aktiv och fysiskt krävande, både för hund och förare, och bygger på tätt samarbete. Hunden söker långt ut från föraren men ska samtidigt hålla kontakt och lyda visselsignaler.

Vanliga raser:

• Engelsk setter

• Pointer

• Vorsteh (kort- och strävhårig)

• Breton

• Gordon setter

• Irländsk setter

Många av dessa raser har en stark jaktlust kombinerat med hög energinivå, vilket gör dem till krävande men fantastiska familjehundar.

​

Fält eller fjäll - olika miljöer för stående fågelhundar

Stående fågelhundar används i både fjäll- och fältjakt, men arbetssättet och viltet skiljer sig tydligt beroende på landskap och region.

​

Fjälljakten - ripa i nordliga vidder

I norra Sverige och Norge bedrivs jakt på fjällripa och dalripa, ofta i öppna högfjällsterränger ovan trädgränsen. Här ska hunden söka långt, brett och effektivt i vinden för att snabbt täcka stora ytor. Fjälljakten ställer höga krav på hundens kondition, sökmönster och förmåga att stå stadigt för fågel i blåsiga och växlande väderförhållanden.

Jakten sker främst under tidig höst, innan snön lagt sig, och är en älskad jaktform bland fjällvana jägare. När snötäcket tillåter bedrivs även denna jakt på vinterfjäll. 

​

Fältjakten - klassisk jakt i söder

I södra Sverige och stora delar av Europa är det fältjakt som dominerar. Här jagar man på odlingslandskap, ängsmarker och stubbåkrar – ofta efter vilt som fasan, rapphöns och ibland hare. Hundarna söker i breda sicksackmönster framför föraren och ska snabbt kunna stanna och stå för fågel när de får vittring.

Fältjakten är traditionellt stark i länder som Storbritannien, Frankrike, Italien och Ungern, där man har lång erfarenhet av avel, träning och tävling med stående fågelhundar.

I Sverige är fältjakten vanligast i Skåne, Östergötland och andra jordbruksregioner med inplanterat fågelvilt och viltvårdade marker.

​

Samma instinkt – olika förutsättningar

Oavsett om hunden jagar ripa i karg fjällmiljö eller fasan på fält så bygger jaktformen på samma grundinstinkt: att med näsa och kroppsspråk visa jägaren var fågeln finns, utan att stöta den. Det nära samarbetet mellan hund och förare är alltid centralt – men miljön avgör hur det ser ut i praktiken.

​

Jaktprov för stående fågelhundar

Jaktprov är ett viktigt verktyg för att bedöma stående fågelhundars jaktegenskaper i praktiken – både för att kvalitetssäkra aveln och för att utveckla samarbetet mellan hund och förare. Proven genomförs så att de efterliknar riktig jakt och ger en helhetsbild av hundens arbetssätt, stil och viltbehandling.

​

Två huvudtyper av prov – fjäll och fält

• Fjällprov arrangeras i fjällterräng med ripa som vilt, där hundens sök, samarbete, stånd och lugn i uppflog och skott bedöms. Vanliga platser för fjällprov i Sverige är Jämtland och Lappland.

• Fältprov hålls på jordbruksmark, främst i södra Sverige, och genomförs med fasan eller rapphöna. Här premieras fart, stil, reviering och god viltbehandling i öppen och oftare mer tät terräng.

Proven delas in i unghundsklass (UKL), öppen klass (ÖKL) och segrarklass (SKL). 

​

Apportering och vattenprov – varierar mellan raser

Krav på apportering och vattenarbete skiljer sig beroende på rasgrupp:

• Kontinentala raser (t.ex. vorsteh, breton, münsterländer) tillhör FCI grupp 7 och ska i jaktprov även kunna visa apportering på land och i vatten. Dessa raser räknas som allroundhundar och deras jaktprov innehåller därför även ett särskilt vattenprov samt ofta bedömning av apportering i samband med fält- eller fjällarbete.

• Brittiska raser (t.ex. pointer, engelsk setter, irländsk setter, gordon setter) bedöms mer renodlat som stående fågelhundar. Deras jaktprov fokuserar på sök, stånd och viltbehandling. Dock förekommer apporteringsmoment på prov för att visa hundens helhet.

• ​

​