Personspår utgår från en annan typ av spår – inte blod eller vilt, utan människans unika kemiska doftbild. Den är osynlig för oss, men för hunden finns en tydlig väg av vittring där varje steg lämnar spår av hud, svett och mikroorganismer. Ju mer erfaren hunden blir, desto bättre blir den på att särskilja "rätt" doft från andra störningar – något som är avgörande i exempelvis räddningsarbete eller tävlingssammanhang.

​

Det finns olika typer av personspår: ett rent markspår, där hunden följer vittringen från markstörningen (trampet), eller ett mer doftfokuserat spår, där hunden går på individens kroppslukt även om spåret delvis är bortblåst. I praktiken flyter dessa samman, och skickliga spårhundar växlar sömlöst mellan dem beroende på förhållanden.

​

Personspår tränas ofta i brukshundsklubbar, där momenten blir mer tekniska: upptag, spårnoga arbete, markering av föremål längs vägen, och att hålla rätt tempo. Det är också en mental resa för både förare och hund – man måste lära sig lita på hundens näsa, även när magkänslan säger något annat. En god spårhund tänker själv, men vill samarbeta – och just det samspelet är kärnan i personspårningen.